Pim

     Att skörda oliver

Pim Bendt arbetar för Sveriges Kristna Råd (SKR) som Ekumenisk Följeslagare inom Kyrkornas Världsråds Ekumeniska Följeslagarprogram i Palestina och Israel (EAPPI). Här kan du läsa hans första brev med hans personliga skildring av och tankar kring sina upplevelser.*

Vi lämnar Tulkarem strax före klockan sex. Rabbi Aschermann har bett oss försöka vara vid Huwarra innan halv åtta. Enorma nimbusmoln tornar upp sig mot ljusblå gryningshimmel när vi bränner iväg i en sömnig Mercedes. Dieselmotorn brummar dovt. Det har regnat i natt. Bönderna måste vara glada, nu tvättas oliverna lagom till skörd.

Vi blev uppringda av Rabbis For Human Rights igår kväll. Det saknades volontärer på norra Västbanken. Det är många palestinska bönder i närheten av aggressiva bosättningar som bett om följeslagare inför årets olivskörd. Bosättarna har i sin tur bett militären att hindra israeliska och internationella människorättsorganisationer från att vistas med palestinier som skördar sina oliver. De uppfattar det som en provokation.

Redan vid Anapta, 10 minuter från Tulkarem, är det stopp. Dagen har knappt börjat. Vi lämnar vår taxi och går längst med bilarna mot vägspärren. Två unga soldaterna lutar sig slappt bakåt mot ett cementblock mitt i vägen.
De överdimensionerade M16 gevären hänger tungt på deras magar. En tredje sitter i en kur framför ett betongtorn med en stor israelisk flagga i toppen. Han ser minst sagt oentusiastisk ut. Sitt gevär har han riktat mot kön av väntande fotgängare som precis som vi hoppas hitta transport på andra sidan vägspärren. Många ska till Ramallah och jobba, andra till universitetet i Nablus, vissa kanske ända till Hebron eller Betlehem.
Mycket få, om någon, ska till Israel. I bilkön går alla bilarna på tomgång. Jag undrar om man skulle kunna formulera ett övertygande argument mot ockupationen baserat endast på denna miljöfaktor. En och en får folk, precis som alla andra mornar, visa sina ID-handlingar och vad dom har i väskan, och sedan förhoppningsvis passera.

En och en halv timme och två check-points senare är vi framme vid Huwarra. På höjden ovanför oss i väster ruvar bosättningen Har Bracha som en medeltida borg. Vakttorn, taggtråd och stängsel. Familjen som vi ska plocka oliver med har sin mark på sluttningarna nedanför dessa mycket aggressiva bosättare. På väg upp korsar vi svartbrända åkrar. Bosättarna tände på i förra veckan. Men branden spred sig som tur var aldrig till träden. Djupgrå moln hänger över näset där uppe. Det börjar dugga.

När vi når första terrasseringen kommer ösregnet. Min kollega Kim halkar i dammet, som på två sekunder blivit lera. Vi hukar under små olivträd och inser att vi kommit ganska högt. Nere i dalen ser man nu den enorma Huwarra-terminalen. Massa bilar på båda sidor och mängder av små prickar som rör sig, eller köar i fållorna. Det tutar konstant där nere och olika sirener byter av varandra. Ljuden är svaga, men tydliga. Ljuset har blivit drömskt som det kan bli vid plötsliga regn. Tung himmel, men vägarna blänker som silvervita fåror kors och tvärs över dom Samariska bergen. Det lättar och vi rör oss in bland träden.

 

Han är från Rabbis for Human Rights och kom någon timme innan oss. Tillsammans börjar vi plocka. Men jag blir snart kissnödig och måste smita iväg. Jag ska precis börja uträtta mina behov när jag upptäcker en stor och brokig skara dyblöta människor som rör sig på terrasseringen nedanför. Det visar sig vara israeliska volontärer som kommit hit från andra olivlundar i trakten där bönderna valt att gå hem på grund av regnet. Dom har bussats från Tel Aviv och Jerusalem i tidig gryning för att hjälpa palestinska bönder med skörden. Flera är äldre, någon kämpar sig till och med fram med käpp i den steniga leran.

Snart gungar det i alla träd och överallt kluckar det om vartannat på arabiska, hebreiska och brokig engelska. Regnet har nu slutat helt. Achmed, den äldsta sonen i familjen vars olivlund vi samlats i, bär keps och sjunger hela tiden på någon sång om staden Ramallah. Yov’ha, en man i övre medelåldern som är lite lik Picasso, plockar oliver bredvid mig medan han berättar om sin uppväxt på en kibbutz i norra Israel. ”Dom var annorlunda på den tiden”, säger han. ”Åt var och en enligt dess behov. Det var lätt när tillgångarna var knapra. Mat och något att ha på sig. Men hur definierar man behov när tillgångarna blir större? Varför behöver hon ett piano mer än jag behöver en elektrisk tågbana? Då blir det genast svårt att sätta sig in i den andres situation. Om folk var bättre på det skulle du och jag inte behöva vara här idag.” Sen berättar Yov’ha att hans äldsta dotter gifter sig i Tel Aviv på lördag. Nu ropar Dalia ”Should I pick this tree?” Achmed förstår inte. Systern Samar hojtar lite längre ner. ”ayowa ayowa, yes yes, you can pick”.

Åskan mullrar och duggregnet kommer tillbaka. Nere i dalen hörs fortfarande tutandet och sirenerna. Ibland en distad megafon. Den stora terminalen fortsätter ”kontrollera” flödet in och ut ur Nablus, och ockupationen maler vardagligt på. Men här uppe, i den fuktiga olivlunden där dammig jord blivit smetig lera och blanka oliver skiftar i grönt och lila, pågår en helt annan process. Jag ser mig omkring på alla människorna bland löven och får en klump i halsen.

Några timmar senare när Rabbi Ascherman själv kommit till platsen hör jag honom förklara för de två kanadensiska journalisterna han haft med sig: ”…kanske lyckas vi sprida en gnutta hopp. Israeler och palestinier får plocka den här jordens oliver tillsammans. Palestinier här får uppleva att det finns andra israeler än bosättarna som tar deras land och hugger ner deras träd, eller soldaterna som passivt låter det ske.” Hans klarblå ögon är lite insjunkna och har mörka skuggor runt sig. Men de strålar, och när han talar rör sig det orangegrå skägget betryggande. Kanadensarna lyssnar tyst och gör såna där små nickningar som journalister ofta gör.

På vägen hem samma eftermiddag fastnar vi i vägspärren vid Jit. Närmare 30 bilar väntar i solen. Dom har stått i en timme får vi höra. När en av soldaterna till sist väljer att uppmärksamma mig, och lunkar bort till stängslet som kapar halva vägbanan, frågar jag om nått särskilt har hänt. Han svarar kort: ”War. War In Israel. Go back to your car.”

På väg tillbaka till bilen tänker jag på människorna i olivlunden idag. Jag tänker på Yov’Ha från kibbutzen, på Samar och Achmed och deras oliver, och jag tänker på Rabbi Ascherman och hans kamp. Jag tänker att den här unge mannen borde varit där.

Pim Bendt - Tulkarem 15 oktober-06
Att skörda oliver     Pressen vid grinden   Kiev till Anabta   Ghassan Subah   Betlehem   "Man glömmer aldrig"...   En soldat   Rätten till ett samvete   Sjalen

Tillbaka till SO-länkarna
* De synpunkter/reflektioner som uttryckts här ovan är helt och hållet personliga och inte nödvändigtvis ett uttryck för vad min arbetsgivare; Sveriges Kristna Råd eller Kyrkornas Världsråd ställer sig bakom. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (pim.bendt@cantab.net), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Karin Hallin (karin.hallin@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).